Sitter och tittar på min buttra lilla åsna som står bredvid datorn och kan känna igen mig lite. Inte det att jag är butter, för det är jag inte, men åsnans uttryck känns som en spegelbild av mitt. Känns som att helt plötslig flög alla känslor jag hade ur mig och kvar blev man sittandes utan några känslor alls och med ett uttryck som bara stirrar. Varför kan det bara bli så? Hur kan en sån sak bara hända när man endast några minuter innan känt en sån glädje och kärlek?
Behöver väl min sömn men jag känner att jag måste prata av mig lite, utan en massa tillbakafrågor och skeptisk, även om jag väldigt sällan får det så vill jag göra allt för att undvika det för alla andras skull.
Mitt liv borde kännas perfekt just nu. Har mina allra finaste och mest underbara älskling, de bästa vänner man bara kan önska sig, en familj som bryr sig (oftast ivf) och bara en vecka kvar i skolan innan lov. Men varför känns då allt så meningslöst i livet? Varför känns det som att man inte gör någon nytta utan bara existerar utan anledning? Visst är det idiotiska tankar, men många har bevisat att det går att leva vidare när man har förlorat sin älskade eller sin närmsta. Så det skulle väl även alla som står mig nära göra? Överleva och hitta nya personer att älska och umgås med... Nu svamlar jag alldeles för mycket men det var bara tvunget att komma ur mig så jag slipper ha det gnagande inom mig hela natten. Vill sova inatt och inte ha det som förra natten då jag var vaken halva natten pågrund av migrän.

Jag tror det är svårt för mig att ta in allt, att jag har det så bra. Anledningen är kanske den att jag aldrig hade det så här förr? Innan gymnasiet hade jag inte en sån vän som skulle kunna ge allt för att jag ska må bra och skulle aldrig komma på tanken att ringa om de fick reda på om att jag satt och grät, på den tiden hade jag bara vänner som inte brydde sig om något annat än sig själva. Kanske är det därför svårt för mig att kunna acceptera att det finns såna underbara personer som kan ge allt för en annan person, kunna ge allt för mig för att jag ska må bra.
Man får vara med om nya saker hela tiden, och även om det är så otroligt bra saker så finns det baksidor på allt. i och med att man har personer som älskar en och som man älskar tillbaka så kommer alltid saknaden finnas.
På bara 2,5 år har jag saknat mer än vad jag gjorde under hela mitt liv innan dess. Jag kommer ihåg att under hela mellanstadiet var jag inte med en enda vän efter skolan... i 3 hela år åkte jag själv hem efter skolan, satte mig framför teven och käkade lite medan jag gjorde läxan och innan mamma och pappa kom hem och jag umgicks med dem. Men under de 3 åren saknade jag inte att vara med någon. Jag kände ingen så pass bra att jag saknade deras sällskap. Under högstadiet blev det väl lite annorlunda. Man fick en helt ny klass och man kände bara en i klassen. Ett antal personer ville lära känna mig och vara med mig efter skolan. Men jag var ju verkligen inte van med det så jag visste inte hur jag skulle bete mig, hade ingen aning om hur man skulle vara som kompis utanför skolan. Kanske var det därför jag heller inte fick nån nära vän i högstadiet heller... Men det var under den tiden jag "fann" mig, det var då jag började ta reda på vem JAG är och slutade tänka på att försöka bli som alla andra. Jag lyckades inte fullt. Det var inte förens på gymnasiet arbetet blev fullbordat.
Men under högstadiet var jag tvungen att hitta andra saker, så jag blev aktiv i skolan istället. Blev elevskyddsombud, miljöombud, medlem i elevrådsstyrelsen, medlem som elev på skolstyrelsemötena.... jag engagerade mig i skolan och lät det ta tid även utanför skolan så jag inte skulle sakna att ha någonting att göra.
I slutet av högstadiet började jag på bowlingen och det blev som en öppning för mig. Jag slapp alla omogna personer som fanns på skolan och jag fick hålla på med någonting som jag verkligen älskade mig. Jag kunde lägga ner min själ på något helt annat än skolan. Bowlingen blev ett stort kliv för mig att hitta mig själv också.
Men sen kom sen stora förändringen.
Gymnasiet.
Det var min chans, att från början visa vem jag var och inte bli tolkad på "fel" sätt så att jag skulle bli tvungen att återuppleva 3 år till med allt från högstadiet. Men nu var alla mer mogna, alla kanske tänkte samma sak som mig med att få en helt ny chans? Jag träffade många nya personer, jag kämpade i skolan och fann verkligen mig själv. Men jag tror att det är till stort tack av mina vänner.
Kanske mår jag så som jag gör nu ibland för att jag har mycket inom mig från när jag var mindre?
Jag är inte uppvuxen med kramar, föräldrar som säger jag älskar dig, varken till varandra eller till mig och syster. Jag är inte van med ett kärleksfullt hem utan har växt upp relativt strikt... kanske är det därför jag då saknar min älskling när han inte är här? För den kärleken får jag inte någon annanstans ifrån, och det har jag aldrig fått. Förr hade man ju såna töntiga förhållanden då man max kramade varandra eller pussades, och bara det tyckte jag var väldigt mycket eftersom jag aldrig upplevt det. Har inte ens sett mina föräldrar ge varandra en puss. Kanske är det en förklaring till varför jag är som jag är. Varför jag saknar väldigt mycket och varför jag inte kan tänka mig ett liv utan mina vänner och mitt hjärta för var ska jag då få den kärleken och omtanken från?


Var bara tvungen att skriva av mig... ni behöver inte läsa allt, för det är mitt förflutna och det ska inte spela något roll nu. Det är nutiden och framtiden som räknas.